Den poddande juridikprofessorn – möt Christian Dahlman som installerats som Pufendorfprofessor

19 jan, 2022 | Rättsvetenskap

Vissa professurer tillträds under mer pompa och ståt än andra. När Christian Dahlman i hög konkurrens tilldelades Pufendorfprofessuren*  vid Lunds universitet skedde det under rådande pandemi och enklare former – en mindre uppdatering i anställningsavtalet men desto större forskningsmöjligheter de kommande fyra åren. I januari 2022 höll Dahlman sin installationsföreläsning (länk till video) en digital ceremoni på Lunds universitet.

 

*Om Pufendorfprofessuren
Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelsers professur till minnet av Samuel Pufendorf  (1632–1694) är namngiven efter den tyske juristen, teologen och Lundaprofessorn, känd för sina idéer om folkrätt, naturrätt och som en humanist före sin tid. Professuren inrättades år 2000 med hjälp av en donation på totalt 20 miljoner kronor från Ragnar Söderbergs stiftelse och Torsten Söderberg Stiftelse. Tidigare innehavare har varit professor i statsvetenskap Karin Aggestam, professorerna inom juridik Aleksander Peczenik, Kjell-Åke Modéer, Håkan Hydén och Gregor Noll.

Innehavare av professuren utses av rektor vid Lunds universitet efter förslag av en nämnd bestående av dekanerna för Juridiska fakulteten, Humanistiska fakulteten, Samhällsvetenskapliga fakulteten, rektor för Ekonomihögskolan, preses för Fahlbeckska stiftelse, Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet, Vetenskapssocieteten i Lund och ordförande för Raoul Wallenberg-institutet.

 

Från Ragnar Söderbergs stiftelses årsberättelse 2021:

”Har alltid känt mig lite som en udda fågel i juridiken”

— Ett samtal med professor Christian Dahlman om livslångt lärande, juridik som tvärvetenskap och om konsten att podda om komplexa rättsfall.

Du ska nu ”verka i Pufendorfs anda”. Hur tolkar du det?
– Ett sätt att förstå Pufendorfs anda var ju att han inom juridiken spelade på alla pianots tangenter, det som idag skulle kunna vara nationalekonomi och statsvetenskap och så vidare. Han var tvärvetenskaplig, även om det uttrycket inte fanns på den tiden – och det är verkligen något som kännetecknar min forskning.

Som matematiskt lagd är Christian Dahlman en själverkänd udda fågel inom juridiken. Sin nisch har han hittat inom bevisvärdering. 

– Att värdera bevis gör man ju i många olika sammanhang, inte bara inom juridiken. Det handlar om att man har en hypotes om något, så får man in evidens och frågar sig hur mycket stöder den här evidensen hypotesen – är det ett starkt eller svagt stöd? 

Bland annat har Dahlman undersökt tankefel i bevisvärdering och hur dessa kan undvikas inom rättsväsendet med så kallad bayesiansk metod. Denna sannolikhetslära är namngiven efter den engelske teologen och matematikern Thomas Bayes (1702–1761) och teorin att vår kunskap och erfarenhet av tidigare händelser kan användas för att värdera graden av sannolikhet för resultat av samma slag. Den bayesianska analysmetoden har fått ett uppsving i vår digitala era och används bland annat för att förbättra spamfiltren i våra e-postklienter, maskininlärda översättningsverktyg och i ekonomisk spelteori. 

– Men i ett juridiskt sammanhang blir allt mer komplext, påpekar Dahlman som navigerar i ett forskningslandskap där många discipliner möts. För att illustrera snårigheten med bevisvärdering lyfter han fram det för tillfället väldigt uppmärksammade Encrochat-målet.

I detta rättsfall yrkar försvaret på att den avkrypterade kommunikation som utgör bevisningen mot ett antal kriminella nätverk är olagligt införskaffad av fransk polis och därför inte skall få beaktas i svenska domstolar mot de tilltalande. Åklagarna å andra sidan menar att vi har fri bevisvärdering och att även olagligt införskaffad bevisning skall få användas i Sverige.

– Om jag och du som privatpersoner ska bedöma om de här kriminella nätverken är skyldiga eller inte, så kan vi, om vi har tillgång till de här konversationerna, fritt bilda oss en egen uppfattning, påpekar han.
– Men är vi domare så måste vi fatta beslut inom ett juridiskt ramverk av till exempel mänskliga rättigheter och omständigheter som illegalt införskaffat evidens. Det här som hade att göra med kunskap och sannolikheter får helt plötsligt juridiska förtecken. Då kan man fråga sig varför har vi de här juridiska reglerna? Vi kommer in på en mängd samhällsfrågor som i grunden handlar om politik och filosofi – varför är det så att man inte ska få använda bevisning som är olagligt införskaffad? Det handlar om att skydda människors integritet och att skapa incitament för polisen att inte bryta mot lagen, för om de gör det, då kommer informationen som de skaffar inte att få användas i domstol. 

– Ett motargument är att vi väl ska fatta beslut på grundval av all kunskap vi har tillgänglig för att komma så nära sanningen som möjligt; det vore olyckligt att bortse från något vi vet! Här uppstår en värdekonflikt; vad är viktigare, sanningen eller människors integritet? Det blir en moralfilosofisk fråga som ligger under den juridiska bedömningen. … Ska man analysera de här frågorna så kan man inte bara se på dem som filosof eller som jurist, eller bara från moralisk eller matematisk synpunkt därför att allt hänger samman. Man måste angripa problemet tvärvetenskapligt, annars ser man det inte i hela sin komplexitet – och det är i Pufendorfs anda!

”…om man bara använder sin intuition vid bevisvärdering, vilket jurister har gjort de senaste tusentals åren, uppkommer ofta olika typer av tankefel.”

Behovet av fortbildning inom rättsväsendet är något Dahlman betonar.  

– Vi har i vår forskning visat att om att om man bara använder sin intuition vid bevisvärdering, vilket jurister har gjort de senaste tusentals åren, uppkommer ofta olika typer av tankefel i juridiska sannolikhetsbedömningar. … När man arbetar med sannolikhetsbedömningar behöver man kunna grunderna i sannolikhetsteori, och för jurister innebär det att man behöver sätta sig på skolbänken igen. 

När Dahlman börjande studera juridik hade han planer på att bli advokat, men under utbildningen blev han uppmanad av professorer att doktorera. 

– Jag tänkte att jag kunde testa att forska, och alltid kunde hoppa av och börja på advokatbyrå om jag inte trivdes med det. Det som gjort att jag stannat kvar och velat vara forskare är den akademiska friheten att kunna välja vilka problem man vill syssla med, att följa det som man själv tycker är intressant och inte det som chefen kommer in och slänger på bordet.

Christian Dahlman berättar hur en tids gästforskande i Cambridge i Storbritannien var en särskilt viktig erfarenhet.

– Det som är oslagbart med den vetenskapliga världen, berättar han, är när man träffar personer som ligger i frontlinjen … när man går in och snubblar över Nobelpristagare i fikarummet. Det är en intellektuell nivå på samtal som är mycket stimulerande och svårt att matcha någon annanstans. 

Att delta i det samtalet, eller den ”långa dialogen” som han kallar den, har inspirerat honom mer än någon enskild person eller mentor.

– Jag skulle säga att de forskare som har betytt mest är personer som jag aldrig fått möjligheten att träffa, för att de har dött för länge sedan. Man skulle ju velat skicka ett e-mail till David Hume eller Frank Ramsey och säga ”Gud vilka bra grejer, det du har skrivit har betytt mycket för mitt tänkande”. När jag har publicerat någon artikel, så leker jag ibland med tanken på att någon om 50 år, när jag är död, läser min artikel och tänker ”det här var ju intressant idé, det där är någonting att bygga på”.

Under terminstid jobbar Christian Dahlman också som redaktör och programledare för den populära podden Öppet fall, som produceras av Lunds universitet och handlar om uppmärksammade rättsfall. Bland de rättsfall som hittills avhandlats i Öppet fall finns Thomas Quick, Palmemordet, Kulturprofilen, spionaffären Bertil Ströberg, Olle Möller, Kreugerkraschen, tvisten om Ernst Rolf livförsäkring och rättegången mot Carl Jonas Love Almqvist. Syftet med podden har han beskrivit som en inbjudan till såväl jurister som den intresserade allmänheten att få en berikad bild av uppmärksammade rättsfall – utan att få slutsatser eller åsikter ”nedkörda i halsen”. Släppen sker en gång i månaden och ett nytt avsnitt drar uppemot 10 000 lyssnare redan inom ett par dagar.

– Och det är ju inte så illa, säger Christian Dahlman, med tanke på att vi inte är kändisar och inte pratar om vårt sexliv.

Hur livliga blir debatterna efter varje avsnitt?
– Vissa frågor är mer magneter än andra. Palmemordet är ett exempel där många människor är mycket engagerade och pålästa. Jag får en hel del mejl och telefonsamtal om det. De allra flesta reaktioner när det gäller podden är mycket positiva. Folk kommer också med bra frågor och inspel. Sen finns det några fanatiker som har bestämt sig för att saker är på ett visst sätt och inte tål att någon har en annan uppfattning. Av dem får man ibland tråkiga mejl och kommentarer. Det är slående att människor vill ha det som psyko-loger kallar för cognitive closure: att bestämma sig för en uppfattning och inte behöva brottas med tvivel och motargument. 

– Det gör ingen skada om det är en människa utan nämnvärd makt, som sitter någonstans och har bestämt sig för att en viss person mördade Palme. Problemet är att det ibland inträffar med personer som har makt i rättssystemet. Ett exempel där polis och åklagare inte klarade av att ha en open mind är fallet Thomas Quick.

I podden är de noga med att inte ta ställning i skuldfrågan. Känner du aldrig för att stänga fallen?
– Folk frågar mig alltid ”vem tror du mördade Palme?”. Jag är väl insatt i utredningen och det finns ingen enskild hypotes om olika gärningsmän som enligt min bedömning är så stark att jag känner att det här är vad jag tror. Jag har inget problem att leva med det. Jag klarar att sova på nätterna även om jag inte har bestämt mig för vem som mördade Palme.

Med strömningstjänsternas uppsving finns ju ett ökat intresse för true crime, upplever du något ökat parallellt intresse för rättsvetenskap, eller för att forska?
– Det finns ett stort intresse för true crime, men frågan är hur mycket det är ett intresse för juridik. Inom den genren handlar inte skildringarna särskilt mycket om juridik utan mer om att exploatera de mänskliga tragedierna. Idén med vår podd Öppet fall var tvärtom att inte säga mer om de mänskliga tragedierna än vad som var nödvändigt för att skildra fallen. Öppet fall vågar tro att juridiken kan vara spännande nog.

Redaktionen, som består av ett antal kollegor, gäster och en dedikerad amanuens på halvtid försöker ta upp fall där de kan argumentera ”åt båda hållen”. 

– Vi vill visa upp argumentationen i juridiken. Det är en sida av juridiken som allmänheten sällan får se. Media fokuserar på det juridiska resultatet: ”Kulturprofilen dömd”, ”Lambertz fri” osv. Men vad var argumenten som ledde till resultatet, och vilka är motargumenten? Där ligger fokus i Öppet fall.

”Vi vill visa upp argumentationen i juridiken. Det är en sida av juridiken som allmänheten sällan får se. Media fokuserar på det juridiska resultatet…”

Ser du på arbetet med podden som ett samhälls-
ansvar?
Att sprida kunskap om juridiken är ett slags folkbildning. En tanke med podden som går bortom juridiken är att vi också vill visa hur ett kvalificerat och nyanserat samtal går till. När jag lyssnar på dagens samhällsdebatt – som ofta är förenklad, polariserad och vulgariserad – tänker jag att Öppet fall kan fungera som motvikt genom att vara en mer sansad röst.

”Att göra podden som inte fanns”, var utgångspunkten, menar Dahlman.
– Jag letade efter en podd av det här slaget, och när jag inte hittade den så gjorde jag den själv istället, och hoppades att någon annan också skulle gilla den. Jag tror att det är så man ska jobba överhuvudtaget. Att härma andra eller gissa vad någon annan vill lyssna på, jag tror inte det blir bra oavsett vad man sysslar med. När det gäller forskning har jag alltid gjort på det sättet. Jag har försökt följa de frågor som jag själv tycker är intressanta. Jag har alltid tänkt, när jag har skrivit vetenskapliga artiklar, att jag ska försöka skriva en artikel som jag själv hade velat läsa, inte bara upprepa vad andra säger.

Vi frågar ofta forskare om vad de skulle välja att satsa på om de bedrev en större forskningsstiftelse. Christian Dahlman hade gärna luckrat upp den uppdelning som kan existera med ”undervisningsproletariat och forskningsaristokrati”.
– Jag tror att det hade varit bättre om man hade kunnat hitta en modell så att alla får tid att både undervisa och forska.

Att våga göra någonting helt eget är något Dahlman gärna uppmuntrar till, men han ser hur systemet idag kan göra det svårt för unga forskare att ”kratta sin egen väg”.
– Det finns mycket att säga om detta, men en sak som man borde tänka mer på är hur man fångar upp unga som inte tillhör ett etablerat forskargäng. Det finns ett problem med sk ”adverse selection” i forskarvärlden: i stället för att ta tillvara dem som är egensinniga så gynnar systemet dem som osjälvständigt ansluter sig till framgångsrika forskargrupper. Vilka är framtidens stora forskare? Är det verkligen de som har tagit rygg på gårdagens stora forskare och upprepar deras teser?