Hon är medicinforskaren och fotbollsfantasten som strävar mot att hitta effektiva behandlingar för benskörhet. Marie Lagerquist ser sin forskning som bitar i ett större pussel – och önskar att även ”negativa” resultat fått större spridning.
– När någon får en spark på benen är det klart att jag tänker på benceller. Det gör kanske inte alla, säger Marie Lagerquist och brister ut i skratt.
Hon påpekar att hennes engagemang som fotbollstränare – ett sammanhang där sparkar på benen är vanligt förekommande – visserligen inte är orsaken till hennes forskningsintresse. Men det är oundvikligt att tankarna snurrar i vardagen. Hör hon om en elvaåring som redan brutit armen flera gånger är den spontana reaktionen: De borde nog undersöka hans skelett.
2012 blev Marie Lagerquist en av åtta Ragnar Söderbergforskare i medicin. Hon studerar hur könshormonet östrogen kan användas för att behandla benskörhet. Målet med forskningen är att utveckla läkemedel där östrogenets positiva inverkan på benmassa tas till vara, medan bieffekterna minimeras. För mycket östrogen ökar bland annat risken för bröst- och livmoderhalscancer.
– Nu har vi tagit bort en viss del av en östrogenreceptor för att se vad denna lilla del har för betydelse. Vi har en mängd data att analysera. Det är roligt, men också frustrerande eftersom vi hittills fått lite andra resultat än vi väntat oss. Vi måste göra nya försök för att verifiera våra data, säger Marie Lagerquist.
Men redan nu finns intressanta indikationer. Till exempel verkar det som att de förändringar som Marie och hennes medforskare har gjort i östrogenreceptorn faktiskt påverkar ben- och fettmassa, men inte livmodern. ”Det är inte världsomvälvande, men det är en del i pusslet”, kommenterar hon.
Alla som sysslar med forskning vet att en mycket liten del av jobbet består av plötsliga, världsomvälvande upptäckter. Negativa data, alltså försöksresultat som inte visar på ett samband, är också oumbärliga pusselbitar. Dessa data har dessvärre låg status, menar Marie Lagerquist. Ofta får man smussla in dem i rapporter som egentligen handlar om något annat, för att över huvud taget får ut informationen.
– Du får inte in negativa data i en high impact journal, men de är ju lika viktiga. Man kan undra: Det här som vi har hållit med i ett och halv år, finns det redan någon som sitter på samma data?
Att olika forskargrupper gång på gång måste upprepa samma försök – ovetandes om att någon annan redan gjort dem – är givetvis ett slöseri med resurser. Det kan också tyckas onödigt att andra forskargrupper, parallellt med hennes egen, studerar benskörhet ur ungefär samma synvinkel. Ur ett perspektiv tror Marie Lagerquist därför att forskarvärlden skulle vinna på ökat samarbete. Men kraften som skapas i en konkurrenssituation är samtidigt gynnsam för forskningen:
– Eftersom den grupp som visat ett resultat först ofta blir mest citerad driver tävlingen forskningen framåt: När vi vet att vi inte har konkurrens kan vi gå långsammare fram. Dessutom är det viktigt att olika grupper kommer fram till samma resultat, eftersom det styrker resultaten.
Något som inte gått långsamt fram är Marie Lagerquists forskarkarriär. De senaste åren har hon bland annat fått det prestigefyllda lilla Fernströmpriset, rest kors och tvärs över jorden för att presentera sin forskning och handlett två doktorander. Det faktum att hon fått anslag av Ragnar Söderbergs stiftelse har satt positiva spår.
– Det är en kvalitetsstämpel på mig. Jag känner mig mer oberoende nu och det är lättare att våga gå sin egen väg, säger Marie Lagerquist.
